Uppe bland våra skalbankar spirar det i det fördolda. Man får leta för att hitta vårtecken, men konstigt nog så får man upp ögonen efter en stunds tillvänjning. Har man sett en blåsippa så hittar man snart ett par till och sen ännu fler! Det roliga i detta var att de jag först såg var ett par knoppar som knappt hade kommit upp över löven, och det var på knä med näsan mellan löven nästan. Sen när jag reste mig hade mina ögon vant sig vid färgfrekvensen, och då såg jag dem!
Ett par förbipasserande vårflanörer nämnde att tussilagon också blommade, och som jag talade med honom såg jag över axeln på honom femtio meter bort tre tussilago som lyste! Jag promenerade vidare bort mot gullvivelunden för att se om gullvivorna hade kommit fram. Under en gammal död trädstam på vilken myrorna hade anordnat en liten stig så tittade ett par rosetter med de gulliga primulabladen fram.
🙂 Lasse
